Satte mig ner vid middagsbordet och efter några tuggor sa jag åt barnen "oj så gott detta är" och jag tyckte verkligen det. Den gräddiga såsen i spagetti carbonaran var gräddig och god, ojade mig en gång till och njöt. Då svarar ett av barnen "om jag ska vara riktigt ärlig så är nog inte detta någon favorit" . Bra är ju att man är ärlig och när sanningen kommit fram så visade sig att det var bara jag som satt och njöt av den goda maten.
På kvällen var det trötta och kalla barn som kom in efter att ha varit länge ute. Tänkte att det blir perfekt med varm pannkaka till kvällsmat så snabbt vevade jag ihop en. När det var dags att äta så klagade ett av barnen på att det borde ha varit plättar istället. Så då konstaterade jag att det är nog omöjligt att lyckas åstadkomma en maträtt som alla gillar. Men har som princip att jag kokar det jag kokar och tycker man inte om det så får man så lov att invänta nästa måltid. Ingen dör av att stå över ett mål mat.
Ja alltså det där har jag funderat mycket på.. Har själv inga barn, men har mycket hand om mina syskonbarn. Och det eviga gnället om maten: "Nej, det äter inte jag". "Jag äter inte potatismos, bara kokt potatis". Gaah.. Var går gränsen?? Man blir ju så less och sku kuna låta någon va utan mat ibland. Och att inte ens våga smaka och redan före utbrista: "fyyy, vad äckligt". Voi, voi.. Annat var det när man själv var barn, inte hade vi något annat alternativ än att äta upp maten.
SvaraRaderaHär har jag den regeln att om nån sitter vid matbordet och säger att något är äckligt så får de stiga upp och vara oätna, de lär sig nog ganska så fort var gränsen går efter det :)
RaderaMen vissa undantag har jag dock. Ett av barnen har aldrig klarat av att äta gröt och vi har rätt så ofta mannagrynsgröt eller risgrynsgröt så då ser jag till att det finns gårdagens rester att värma. Mao det finns ingen regel utan undantag.